Det viktigaste språket i världen
är leendets språk
Det tildrog sig på den tiden, då fjärilarna skapades, att till slut blev det en över, för vilken ingen kropp mer fanns kvar. Inte heller några vingar, inga känselspröt, ingenting av allt det, hans systrar och bröder, vilka fladdrade genom luften likt underbara blommor, allesammans hadde.
Han förblev helt enkelt osynlig.
I början visste han inte om detta, utan lät sig, precis som de andra, bäras av vinden och satte sig på blommorna för att, som han menade, genom sin närvaro göra dem ännu vackrara.
Dock slutligen en dag upptäckte han, att ingen lade märke till honom. Ibland stötte han till och med ihop med de andra fjärilarna, trots att han alltid aktade sig noga och bara satte sig på blommar som ännu inte var upptagna. Ty och det kunde ju inte han veta, dem andra såg honom inte.
Då förstod han, att han var osynlig. Egentligen skulle han kunnat upptäckt detta redan tidigare, ty naturligtvis såg han inte sig själv heller. Det hade dock aldrig stört honom. Han tänkte att det räckte, om de andra såg hans skönhet, han behövde inte se dem.
Men det faktum, att han inte var synlig för någon bedrövade honom mycket.
Han flög raka vägen till skaparen av allt liv och beklagade sig bittert.
Denne betraktade den osynlige fjärilen länge och väl, och sa slutligen: „Jag förstår dej. Men arbetet är gjort. Det finns faktiskt ingenting, verkligen ingenting kvar, som jag kan ge dej. Och dessutom, om du hade en kropp, och vingar, och känselspröt och allt, då måste du ochså dö, som alla levande varelser. Vill du det?“
„Ja“, svarade den osynlige fjärilen, „om jag under hela mitt liv kunde bringa glädje åt andra? Då vill jag även dö till slut.“
Skaparen var mycket brydd, för detta hade han väl aldrig hört. Han tänkte länge, mycket länge, och sa slutligen: „Jag ska uppfylla din önskan. Från och med nu ska du vara synlig, men dö ska du inte. Därför ger jag dej inte heller någon egen kropp.
Gå till människorna och var leendet.“
Dieter J Baumgart
transl.: Åke Nobling, Schweden